”Varning, här bor Anna Wåhlin!!” står det med spretiga färgglada bokstäver på en lapp intill dörren på hennes kontor. Och det gör hon ju. Fast inte så jätteofta.
– Vissa år har jag uppemot 100 resdagar, berättar hon.
Det finns många anledningar till att man väljer att studera något. En av de främsta till att forskaren Anna Wåhlin valde att studera oceanografi var att hon inte kom in på marin biologi. Istället hittade hon ämnet oceanografi, såg att det innehöll allt hon gillade – havet, matte, och fysik – sökte, och fastnade direkt för det.
– Att vara oceanograf handlar om att undersöka de fysiska krafterna som finns i havet. Ungefär som meteorologi fast man studerar havsströmmar istället för vindar.
Om man har haven som arbetsplats blir bortaplan lätt hemmaplan. För Anna Wåhlin har många och långa resor blivit en naturlig del av hennes jobb. I november 2013 kommer hon att göra sin tredje forskningsresa till Antarktis på sex år.
– Expeditionerna är väldigt dyra, driftskostnaden för fartyget är upp till en miljon per dygn, så man fyller upp båten med så många projekt som möjligt. Till Antarktis är man ute i minst sex veckor och samlar in data.
Men hur mår Antarktis? Kommer Antarktis glaciärer att smälta, vad är havets roll, och hur påverkar en avsmältning i sin tur strömmarna? För att svara på de frågorna måste forskarna mäta i närheten av de stora flytande glaciärerna som finns runt Antarktis kuster. Med hjälp av instrument som kan göra mätningar på ner till 6000 meters djup samlas data om till exempel salthalter, temperaturer och havsströmmars hastigheter in. Med datan modellar Anna Wåhlin i sin forskning sedan olika scenarier för hur havsströmmar och klimat kan komma att ändra sig.
Tekniken är viktig i Anna Wåhlins arbete. Under det senaste decenniet har en mängd framsteg gett forskarna nya möjligheter.
– Ett exempel är obemannade miniubåtar som gör det möjligt att undersöka havsströmmarna under de flytande glaciärerna, i enorma undervattensgrottor täckta av upp till 1000 meter tjock inlandsis. Vi har faktiskt ansökt om att köpa in en sådan ubåt till universitetet!
Ett fåtal forskargrupper har lyckats med bedriften att borra sig igenom isen, och har kunnat mäta varmt havsvatten där under. Hur mycket vatten som strömmar in och vad som driver strömmarna in under isen är dock ännu en gåta. Anna Wåhlin tror att om tio år till kommer tekniken ha nått så långt att det kommer att gå att få svar på mycket av det som oceanograferna frågar sig i nuläget.
– Det kan vara saker som varför klimatet ändrar sig just nu, och hur det kommer att ändra sig i framtiden. På det sättet kan vi till exempel bedöma risken för olika sorts naturkatastrofer.
Så, om tio år kan oceanograferna luta sig tillbaka och låta den nya tekniken ge dem svaren på alla frågor om havsströmmarna och förändringar i klimatet? Nja. Anna Wåhlin ler.
– Även om vi vet hur till exempel två olika krafter i havet samverkar, så är alltid verkligheten mer komplicerad. Och om tio år, när vi kanske har fått svaren på de frågor som vi arbetar med i dag, så kommer de svaren att leda till nya frågor!
Anna Wåhlin om…
…klimatdebatten: Jag tycker att vi ska vara försiktiga med prognoser om framtiden. Det vi vet är att temperaturen har stigit med en halv grad under de senaste 50 åren. De modeller som gjordes för 20 år sedan har dessutom visat sig vara helt felaktiga i det de förutsade om dagens klimat.
…vad som driver henne: Nyfikenhet. Och envishet! Ibland fungerar det, som när vi fick igång Antarktisforskningen. Men ibland går det inte alls, som när vi skulle motbevisa en hundra år gammal tes, ’Sandströms teorem’. Vi var övertygade om att den var fel och orsakad av undermåliga mätmetoder. Efter ett års hårt arbete i labbet med toppmodern utrustning visade sig tesen vara rätt…
…det roligaste med att vara forskare: Man får stilla sin nyfikenhet – man undrar hur någonting fungerar, och så får man chansen att ta reda på det!
Text: Robert Karlsson Foto: Anna Wåhlin och Malin Arnesson
