Header

Sedimentkameror, mystiska djur och efterlängtat formalin

4 Jul-2015 | Skrivet av marinavetenskaper i Okategoriserade

(på grund av Internetskugga kommer inlägget två dygn sent…)

Marinbiologen Marina, ja Marina (fantastiskt passande namn!) har hängt på vår expedition och tagit med sig sina tuffa kameror.

Marina fördjupade sig i marinbiologi på Göteborgs universitet och jobbar sen 2002 på Marine Monitoring. En av hennes specialiteter är SPI (Sediment Profiling Imagery).

 

Landare

Hennes kameror kan glida ner i sedimentet och ta kort. Då tas en genomskärningsbild av sedimentet. Konstruktionen består av ett kamerahus med en systemkamera, en spegel, en blixt och tre ben. När benen på konstruktionen landar på botten sjunker kamerahuset ner ytterligare en bit och utlöser en blixt för att ta en bild.

 

 

 

 

 

 

 

GO175.1

I bilderna syns att syret (det rödbruna övre lagret) har trängt ner en bit i sedimentet. Detta är tack vare det stora saltvatteninbrottet. Marina letar också efter rörkonstruktion och gångar från djur mm i bilderna. Dessa saker ger poäng på en skala från 0-15. Höga poäng ger hög status och skalan är jämförbar med benthic habitat quality index som används inom förvaltning.

Efter det stora saltvatteninbrottet är det möjligt att det sker en återkolonisation av botten och några frågor Marina ställer sig är; Sker det någon återkolonisation över huvud taget, och hur länge finns den kvar? Kameran har använts av Marina sen 2004. Den har varit på de flesta ställen på västkusten (Idefjorden, Byfjorden, Gullmarn, Havstensfjord, Koljöfjorden mm) ända ner till Öresund! Den har till och med tagit en vända i Norge! Detta är dock första gången Marina själv har tagit med kamerorna till Östersjön. Hennes besök blev kort men gott eftersom hon ska lämna oss redan idag. I ryggsäcken har hon ett sextiotal bilder. Ironiskt nog fanns inte tid att knäppa en bild på henne innan hennes buss gick!

 

På tal om återkolonisation kan vi redan ha fått en smak av den. Astrid hittade nämligen rätt som det var en filur vi antar vara en märlkräfta av något slag i ett av hennes sedimentprover. Stackarn (filuren altså, inte Astrid) blev instoppad i kylen och fick följa med Marina för att stoppas under lupp.

Nu har alla instrument fått sig en provtur och Astrid och jag förundras över att det mesta ändå fungerar. Med tanke på hur många människor som vistas på båten och hur många instrument, vinchar, provrör, program, kemikalier och tider som ska passas är det fantastiskt att det hela går ihop. Bortsett från några lösa magneter går det som smort för Astrid och hennes studier av kväveutbytet. Hon är dock en aning sömndepriverad eftersom hennes inkubationer av sedimentproppar kräver tillsyn även under natten.

Tack vare att vår nya kompanjon Lena Viktorsson klivit på båten med formalinet i högsta hugg kan nu Astrid också döda bakterier i godan ro. Trevligt för Astrid, mindre trevligt för bakterierna.

Josefina

 

 

 

Följ bloggen med RSS Du kan svara, men inte pinga.

Kommentera inlägget

Göteborgs universitet förbehåller sig rätten att ta bort inlägg som innehåller diskriminerande uttalanden, personliga påhopp eller språk som kan uppfattas som stötande.

Din epost-adress kommer inte publiceras. Namn och epost är obligatoriska fält.

*

no