Först och främst en rättelse. Josefina skrev igår
På tal om återkolonisation kan vi redan ha fått en smak av den. Astrid hittade nämligen rätt som det var en filur vi antar vara en märlkräfta av något slag i ett av hennes sedimentprover. Stackarn (filuren altså, inte Astrid) blev instoppad i kylen och fick följa med Marina för att stoppas under lupp.
Jag vill då påpeka att min kylcontainer håller precis samma temperatur som kylskåpet (6 grader). Den enda skillnaden mellan mig och den lilla krabaten var att den senare kämpade vilt och fick dränkas i etanol innan den hamnade i kylen, medan jag helt frivilligt traskar in i containern och sitter där hela nätterna. Det får mig osökt att fundera på intelligensnivån och självbevarelsedriften hos Östersjöns småkryp kontra masterstudenter.
Expeditionen börjar lida mot sitt slut, i natt tar vi upp landaren för sista gången och tar oss sedan hemåt. Landaren är en helt fantastisk uppfinning som förtjänar en bättre beskrivning. Den består av en metallram i vilken det sitter fyra kammare. När landaren sänks till botten stänger varje kammare in en bit sedimentyta med ovanliggande bottenvatten. Landaren står sedan på samma ställe i ungefär ett dygn, och med jämna mellanrum tas vattenprover med sprutor som är kopplade till kamrarna. På det sättet får vi en bild av hur koncentrationerna av olika ämnen ändras med tid, och får då en bild av vad som händer på botten. Mätningar av syre, temperatur, salinitet och turbiditet görs också.
Landaren sitter just nu i en stor röd och gul flytanordning. Kolla in filmen där professorn förklarar hur man säger till landaren att det är dags att komma upp, och när den dyker upp vid ytan!
Astrid
