Det är fredag eftermiddag, och för kemistudenten Isabelle Simonsson är helgen räddad.
– Jag ska läsa artiklar om utsläpp längs motorvägen i Göteborg! säger hon och skrattar.
Septembersolen skiner in över de enorma forskarhusen på Campus Johanneberg, och det är de som ibland kallas för ”nollor” som märks mest. För dem är det deras första termin i kemihuset. De ser sig storögt omkring i lokalerna där vissa av
dem kommer att tillbringa stora delar av sina yrkesliv. Om allting går som 25-årige Isabelle Simonsson vill så är hon en av dem som kommer att vara här länge. Hon har siktet inställt redan nu.
– Jag bestämde mig för något år sedan att jag vill bli doktorand och sedan göra karriär som forskare inom kemi, säger hon. Men det är en svår bransch att ge sig in i där det inte är säkert att man får arbeta med det man vill – mycket beror på var det finns pengar och resurser.
HON HAR PRECIS BÖRJAT sitt tredje år på kemiprogrammet vid Göteborgs universitet. Att det skulle bli en naturvetenskaplig utbildning för Isabelle var givet ganska tidigt – båda hennes föräldrar är naturvetare, och Isabelle fastnade för kemi på gymnasiet. Hon gillar att det är ett komplicerat ämne även om det alltid finns en logik bakom allting som sker i det.
– Det är brett och man blir aldrig fullärd – det finns alltid något nytt att lära sig och ta till sig! Det finns mycket frihet i upplägget på programmet också, mycket som är valbart. Ett tag var jag inne på att läsa geologi, men nu är jag inriktad på att läsa en master i kemi med instick av någon miljövetarkurs.
Studierna på kemiprogrammet är indelade i olika underområden. Tidigt studeras organisk kemi, det vill säga kolväten, och därefter följer bland annat fysikalisk kemi där termodynamik och kvantmekanik används för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå.
EFTER ATT ÄGNAT VÅREN åt delområdet oorganisk kemi har Isabelle Simonsson nu precis börjat studera det som är hennes favoritområde: miljökemi.
– Vi labbar mindre än tidigare, men kursen innehåller mer praktiska exempel och tillämpningar än vad vi har haft tidigare. I dag har vi gått igenom hur avloppsreningsverk fungerar, till exempel alla olika steg som krävs för att vattnet ska bli tillräckligt rent för att få rinna ut i Göta Älv från Ryaverket. Tillsammans med fem andra studenter har hon precis börjat ett projektarbete. Gruppen planerar att jämföra luften på landet, rural luft, med luften i stan, urban luft. De kommer att mäta halten av småpartiklar och kolmonoxid. I planerna ingår även att mäta under en bussfärd för att se hur mycket mindre exponerad man blir inuti en bil jämfört med utanför.
– Vi ska också ta prov på sediment, det vill säga botten av sjö eller hav, i Delsjön och vid Askimsbadet, för att jämföra halten av tungmetaller vid olika badplatser. Då använder vi en metod som kallas för röntgenfluorescens, X-Ray Fluorescence.
Just miljökemin är det hon har närmast hjärtat, och med hjälp av den hoppas hon kunna hjälpa de delar av världen där utvecklingen inte har kommit lika långt vad det gäller att till och exempel mäta och kunna hantera utsläpp.
– Vi har teknologin och kunskapen att göra saker bättre, och det har inte alltid de i andra delar av världen. Det känns viktigt att kunna förmedla den kunskapen.
Vad har du för tips till en gymnasieelev eller någon annan som funderar på att läsa naturvetenskap?
– Våga testa – och våga misslyckas. Att få underkänt på en tenta är inget misslyckande. Det är viktigt att få in rutiner – och att läsa mycket, gärna på engelska.
Text: Robert Karlsson Foto: Malin Arnesson
