”Som invånare på jorden har vi forskare en skyldighet att göra vår röst hörd”

Astrid Hylén kom till Västkusten för att förverkliga en dröm att bli marinbiolog. Men det var på Östersjöns botten hon fann sin verkliga passion. Att förstå hur människan påverkar haven och vad vi kan göra för att rädda dem.

Astrid Hylén tar emot på sitt rum i Botanhuset, den del av Göteborgs universitet som ligger i direkt anslutning till Botaniska trädgården. En mer idylliskt placerad arbetsplats är svår att tänka sig för
en naturvetare. Men Astrid som doktorerar i marin kemi vill helst ut på havet. Det är där hon gör sina fältstudier och hittar sin data.

– Jag uppskattar absolut den delen av mitt arbete som sker på institutionen, inte minst att föreläsa, men helst av allt står jag på en båt och geggar i lera hela dagarna, skrattar hon.
Astrid ingår i en grupp marina kemister som under lång tid studerat Östersjöns bottnar. Bland annat mäter de halterna av fosfor, kväve och kol i sedimenten. Stora delar av bottnarna i centrala Östersjön är idag syrefria. Orsaken är utsläpp via till exempel avlopp och jordbruk som pågått i decennier. Utsläppen har lett till övergödning och en ökad tillväxt av alger som, när de bryts ner av bakterier, gör slut på syret i havet.
– Det är en gammal skuld vi betalar av på nu. För även om utsläppen minskar så har fosfor under lång tid lagrats i bottensedimentet. När vattnet är syrefattigt läcker det ut och fortsätter bidra till algbildningen, berättar Astrid.

För Astrid och hennes kollegor står det klart att haven brottas med enorma problem. Tidigare har det resonerats ungefär som att ”det du inte ser är inget du behöver oroa dig för”. Men den marina forskningen avslöjar nu alltmer om den inverkan vi människor har på haven, genom utfiskning, utsläpp av plaster och andra föroreningar. För Astrid finns det två forskningsspår som är extra intressanta. Det ena handlar om klimatets utveckling och havens förmåga att binda kol. Genom att studera kolcykeln i havet, till exempel genom att se vad som händer med det kol algerna binder, går det att förse de som gör klimatmodeller med relevanta data.

– Algerna kan brytas ner av bakterier i vattnet. Då återgår kolet till kretsloppet. Eller så begravs de i sedimentet. Då försvinner kolet ur kretsloppet, åtminstone på kort sikt. Det är därför viktigt att förstå vilka faktorer som gör att kolet binds i sedimentet eller släpps fritt i vattnet.

Det andra forskningsområdet gäller övergödning. För även om forskarna idag förstår mekanismerna bakom problemet finns ingen direkt lösning på det. För att nå dit krävs mer forskning på detaljnivå. Ett genombrott kom dock 2014 då unika väderförhållanden gjorde så att stora mängder syresatt vatten började strömma in i Östersjön. En forskargrupp från Göteborgs universitet gav sig ut på Östersjön för att se vilka effekter det fick på havsbottnarna.

Astrid Hylén fick följa med på en av expeditionerna när hon skulle göra sitt masterarbete.
– Hela gruppen var väldigt exalterad. Vi undrade vad som skulle hända med syrenivån på de döda havsbottnarna. Och om syrerikt vatten nu tillfördes, vilka effekter det skulle få på sedimentet och den fosfor som var bundet i det? Forskarnas studier visade att havsbottnarna verkligen blev syresatta. Men inte nog med det, det syrerika vattnet innebar att fosforet nu stannade i sedimentet och omvandlades till en form som inte kan användas av alger. Så tillväxten hämmades. Tyvärr var effekten relativt kortvarig och idag har det syresatta vattnet åter försvunnit och tillståndet för Östersjön är i stort sett som tidigare.

Hur väcktes ditt intresse för marin forskning?
– Det har lustigt nog också med Östersjön att göra. Jag är uppvuxen i Falun men tillbringade många somrar på Blidö i Stockholms skärgård. Där grundlades nog intresset, men drömmen om att bli marinbiolog föddes när jag var nio år och fick klappa en rocka på London Aquarium. Efter det var jag säker på vad jag ville göra.

Men du blev marin kemist istället?
– Ha ha. Det var delvis en tillfällighet. Göteborgs universitet har slagit ihop de marina utbildningarna till en utbildning i marin vetenskap, där tanken är att ge en systemöversikt över havet. Något jag verkligen gillade. När jag sedan skulle göra mitt kandidatarbete fanns en öppning att delta i en expedition till Bottenhavet för att hjälpa till att titta på kvävecykeln där. Tanken var inte att bli kemist då men expeditionen var en så fantastisk upplevelse att jag fastnade!

Hur trivs du på sjön?
– Det är väldigt roligt att vara till havs med en forskargrupp. Det uppstår ett extra starkt kamratskap. Men jag blir förfärligt sjösjuk ibland och det är ju ett handikapp för en forskare i marin vetenskap. Fast jag har hittat det bästa botemedlet. Potatischips! Gärna extra feta och salta.

Varför valde du att doktorera?
– Jag älskar att lära mig saker. Att förstå varför saker händer, hitta sambanden och lära mig mer om hur systemen fungerar. Som doktorand och forskare får du fortsätta med det på heltid. Dessutom får jag resa mycket, ge mig ut på forskningsäventyr, och träffa andra forskare.

I vilket utsträckning tycker du att forskare ska opinionsbilda?
– Det är en svår fråga. I första hand ska jag som forskare vara opartisk. Samtidigt har jag som invånare på jorden ett ansvar att peka mot stora och akuta problem. Vi forskare är i allmänhet lite rädda för att sticka ut huvudet och undviker absoluta svar. Det är en del av ett vetenskapligt förhållningssätt. Men nu är problemen så akuta så vi borde bli bättre på att förklara de konsekvenser vi ser att människans agerande får, till exempel för haven.

Hur ser framtiden ut för haven?
– Haven kommer att finnas kvar men vi får antagligen räkna med att de kommer att se annorlunda ut. Vi människor har gått så långt i våra störningar att vissa djurarter är förlorade för alltid. Se till exempel på Östersjön. När mina farföräldrar badade där på 50-talet var vattnet helt annorlunda. Det fanns mycket mer fisk och andra fiskarter. I dag har torsken nästan kollapsat och blåstång och blåmussla har minskat.

Hur ser din framtid ut?
Jag vill fortsätta inom den akademiska världen. För det är så kul! Samtidigt vet jag att det är tufft att etablera sig som forskare. Det krävs mycket arbete och konkurrensen är hård. Ett alternativ är att bli lärare, för jag älskar att lära ut till andra. Lika mycket som att lära mig själv.

 

ASTRID HYLÉN
Ålder:
27 år
Gör: Doktorerar i marin kemi
Bor: Uppvuxen i Falun, men bor idag i Göteborg. (”Staden är fantastisk och jag har stormtrivts från dag ett”.)
Fritidsintressen: Jag gillar att läsa och resa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *