Han kommer ihåg ögonblicket då han bestämde sig för att plugga kemi. Knappast anade Sebastian Westenhoff då att han skulle bli en av Göteborgs universitets mest framgångsrika forskare.
– Det trodde jag aldrig, jag tänkte att universitet var ”den stora världen” och att jag kanske inte skulle räcka till.
Det var i pojkrummet i Hamburg, i mitten av nittiotalet, som hanbestämde sig. Studentexamen närmade sig och Sebastian Westenhoff kände sig orolig inför framtiden.
– Jag minns situationen tydligt, det var precis innan jag skulle sluta skolan och jag tänkte: ” Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra med mitt liv?” Och plötsligt stod det klart för mig att det var rätt att välja kemi, som jag alltid gillat och haft lätt för.
Kemiprogrammet vid universitetet i Hamburg följdes av en bachelor och en flytt till USA med ett eget forskningsprojekt vid Oklahoma State University. Via Erasmus hamnade Sebastian Westenhoff i Lund och tog sig därifrån till Cambridge där han gjorde sin doktorsavhandling. Där började Sebastian forska på organiska halvledare; nya material som kombinerar böjligheten hos plast med elektriska egenskaper hos halvledare och som i framtiden kan användas till billiga solceller och böjbara datorskärmar. Men när Sebastian för 6 år sedan sökte sig till Göteborgs universitet bytte han fokus. Idag forskar han på hur molekyler och atomer i proteiner rör sig. Genom ny röntgenlaserteknik kan forskarna studera vad son händer med proteiner vid en kemisk reaktion.
– Enkelt kan man säga att vi filmar ett protein för att förstå hur det rör sig när det gör något. Ett exempel är att vi tittar på de partier i ett blad som registrerar ljus. De ändrar sin form beroende på vilken tid på dygnet det är så att cellen vet när det är läge att producera vissa ämnen. Bladen ändrar ämnesomsättning efter om det är dag eller natt precis som människan.
Sebastian visar vägen ner till källaren på Lundbergslaboratoriet, en del av keminstitutionen vid Göteborgs universitet. Längst ner i mörkret, under alla rum och korridorer, bygger Sebastian och hans kollegor på ett nytt projekt; en anläggning för tvådimensionell infrarödspektroskopi. Det är en konstruktion som påminner om en modelljärnväg men med sladdar och speglar istället för lok och vagnar och där ljus färdas via speglar. Medan röntgenlasertekniken ger en bild av hur hela proteinet förändras, ska den här tekniken berätta hur en liten del i proteinet förflyttar sig.
För tre år sedan utsågs Sebastian och 17 andra forskare till framtidens forskningsledare av Stiftelsen för strategisk forskning. Att vara naturvetenskaplig forskare är att ta sig ann de stora utmaningarna inför framtiden. Att ta vara på jordens resurser är en av de viktigaste, anser Sebastian.
– Vi använder energin som finns på jorden. Den kommer att ta slut och enda sättet att komma fram till en ny form av energi är att forskare forskar fram den! Det händer ju inte av sig självt.
Som forskare går man in i ett kunskapsområde som ingen känner till och där ingen vet svaren.
– Det bästa ögonblicket är när jag får nya resultat som jag inser kommer leda till ny kunskap. Man är pionjär, kanske först i hela världen att komma på en lösning för just detta!
Sebastian har aldrig ångrat beslutet han tog där i pojkrummet för drygt femton år sedan.
– Att forska är fritt och det är ingen stängd karriärväg. Om man inte är helt säker på vad man ska göra när man är arton-nitton år, och det var ju inte jag, så kan man plugga tills man är tjugofem och bestämma sig då. Man stänger absolut inga dörrar när man är på universitetet.
Text: Carina Eliasson Foto: Malin Arnesson
